...men det är inte mycket mer. 3:dje dagen på jobbet - check.

Jag känner mig som en spillra, ett vrak, en liten lort.

Svårt att klä i ord men denna bild illustrerar klockrent precis hur jävlig jag känner mig;

Sonen instämmer nog. Efter 3 fulla dagar på dagis varav denna dag spenderats helt utomhus så har han kraschat i soffan. Gissar att han lyser med sin frånvaro resten av kvällen. Skulle inte ha sådär väldans mycket emot att joina honom.

Jag orkar, på riktigt, inte skriva så mycket mer.

På lördag ska jag in till hufvudstaden på mässa. Gissar att jag kommer att vara starholk hela vägen dit o hela vägen hem.

Bara en liten sak innan jag går;

True Blood har verkligen eskalerat vad gäller vågade sexscener. Gårdagens avsnitt slutade med en orgie på en äng???!!!

What´s up med det liksom?

O vart ska det sluta undrar jag generad o lite besvärad.

Det är nu jag inser att jag är gravt handikappad på klädfronten. I morron är första arbetsdagen på väääldigt länge. Dessutom första arbetsdagen på ännu längre som jag icke är gravid.

Kläder för mig, är långt ifrån nåt intresse. (Här höll jag på att skriva "utan mer ett nödvändigt ont" men fann mig i god tid. Ich do not go nudist.)

Så nu börjar jag få flash-backs från tonåren då det liksom hörde till med;

"Aaa...men jag har verkligen ingenting att ta på mig!!"

Dessvärre är det denna gången helt sant. Måste fixa. Snarast.

Eller så skiter jag i takt o ton o dyker helt enkelt upp i min vanliga mysbralleutstyrsel alt. Pikeurridbrallorutstyrsel. Top Notch.

Är det nåt jag inte har brist på så är det ridkläder nämligen.

Hmmm....Märkligt, förresten;

Arbete - kläder? - Nej.

Ingen häst - kläder? - Ja.

Go figure.

Den mentala uppladdningen har börjat. På tisdag ska jag, för första gången på 1 år, jobba.

Det är inte tanken på jobbet som får mig ur balans. Det är tanken på att vara utan rultig bebis á 8 timmar varje dag som skrämmer mig något. Dotera har ju liksom varit med mig 24/7 sen hon gjorde entré. Om jag känner mig själv (vilket jag är ganska säker på att jag faktiskt gör) så ringer jag mamma X antal gånger varje dag bara för att kolla läget. X antal av dessa X antal samtal kommer med all säkerhet innehålla tillbakahållen gråt från min sida. Räkna med det.

Om det inte hade varit för den ovissa framtiden med våra jobb (maken o jag jobbar på samma företag) så hade vi valt att vänta lite med att jobba båda två, men som det är nu så känner jag en viss panik över att få ihop ett sparkapital om det skulle bli så att en av oss, o i worst case scenario, bägge två skulle bli arbetslösa.

Aja...hon behöver ju i alla fall inte vara på dagis. ( <--- Peptalk till mig själv.)

Sonen däremot kommer nog att bli väldans glad över att slippa bli avbruten i kulaste leken på dagis. Jag brukar få locka o pocka alt. jaga honom för att få med honom hem de korta dagar han hittills har varit på dagis.

Jaha...nähä...Jag ska ta dotera o gå på en promenad. Sonen ska följa med pappsen o byta däck på bilen.

Bara 2 saker innan jag går;

1.) Kollade på Trauma häromkvällen. Amerikansk realityserie i ambulans- o sjukhusmiljö. Mycket bra serie. Jag som är intresserad imponerar faktiskt på mig själv ibland med att ställa hobbydiagnoser. Men det var inte det jag skulle säga. Det jag skulle säga var detta;

Ambulansmän åker på larm gällande en tant på nursinghome som varit medvetslös i flera dagar. När de kommer dit så ligger tanta i sängen, medvetslös som sagt, men med glajjerna på sig??

What´s up with that?

2.) När man är i min ålder är det lätt att dras med i lekivern som inträffar när sonen är på lekplats. Man tror att det liksom sitter i märgen med tricks som man kunde när man var 8 bast.

Av den anledningen är det inga konstigheter när man dagen efter har ont i foten o en helvetisk träningsvärk efter att ha gjort volter i romerska ringar/ gungat med avhopp i farten o åkt rutschkana där endast ena skinkan får plats.

Här ska oxå tilläggas att samma fenomen gjorde att jag i väntrummet på BVC (i all ensamhet är bäst att nämna) efter lekstund med sonen, reste mig upp med blå gunghäst i plast fast på röven.

Men hey, det bjur jag på. Än så länge är han inte så svårimpad. Thank God.

Ha dä!

Med den här bilden...

...så kanske någon tittar hastigt o förleds till att tro att jag startat en ny modetrend med Batman-nagellack.

Så är ju givetvis inte fallet.

Jag är ju bara en torr gammal kärring. Så torr att jag faktiskt krackelerar i ändarna.

Om man inte är tidspressad så är det faktiskt väldigt trevligt med sonens låååånga måltider. Han är ju inte så matfokuserad så det är samtal om ditten o datten, lite sång o annat som går före det faktiska ätandet. Men hey, så länge han får i sig så sitter jag gärna till bords en hel evighet o håller honom sällskap.

Dessutom så är det roande att höra hans funderingar. I morse frågade han t ex;

- Vart ska vi åka idag, mamma?

- Vi ska inte åka någonstans hjärtat.

- Nähä. Är dagis stängt?

- Aaaa. Dagis är stängt.

*Lång fundering.*

- Men...Mormor kanske har öppet?

JLo Blue Glow + JLo Sunkissed Glow + Moi = Ja tack!!!

Igår nådde sonen nån sorts all time high i  kategorin hyss.

Han lyckades då med att;

* Hälla vitpeppar i hela soffan + fylla Musse Pigg. (Musses dajm får vara med om mycket.)

* Rita på vardagsrumsgolvet med bläckpenna.

* Tömma mjölkpaket på köksgolvet.

Ganska imponerande ändå...hur tyst o snabbt han jobbar alltså.

Stress kan få mig väldigt effektiv. Dock kan den ha en negativ effekt på mitt humör.

När jag i morse var en smula tidspressad för att hinna till dagis o sonen beslutade sig för att ta ett svanhopp i den största vattenpölen som han kunde hitta under tiden som jag lastade in lillasyster...

Ja, då blev mitt tålamod pressat till det yttersta kan man säga.

Svår balansgång det där;

Effektivitet vs vansinne.