(Här gäller det att vara orginell med rubriken.)

Sorry för den kassa (obefintliga) uppdateringen igår. Jag hade dock en väldans bra ursäkt.

Ingen kan väl ha undgått att märka istiden vi för närvarande befinner oss i.

Hey, jag klagar inte på något sätt o vis. Det är vinter, det SKA vara kallt.

Men när man kommer upp på morron o läser -26 på termometern...då vibrerar man i långfillingarna.

Vårt vatten hade frusit. Gårdagen innebar för makens del att stå ute med värmepistol, slåss med isolering o köldskador.

För mig innebar det en innetemperatur på 25+...thanks till kupévärmaren i badrummet, förberedelse till nyårssupé o fajtas med hyperenergisk son.

Är det inte märkligt så säg, att första dagen då han är riktigt fit for fight efter förkylning sammanfaller med årets hittills kallaste dag?

Eftermiddagen spenderades hos svärmor då makens lillebror fyllde år. (I den åldern är det en riktig nitlott att fylla år 30 december. I min ålder är det en fördel då det istället innebär att man har lite tid till godo.)

Makens släkt påstås vara riktigt envisa typer. I diskussionen "får man köpa ut sprit till en 18-åring om denne endast dricker i hemmets lugna vrå o med förälder" så ger man sig icke, trots svart på vitt á la Farbror Blå´s hemsida eller samtal till 114 14.

Ehh...ja, just det. Dom går till ytterligheter för att bevisa sin rätt oxå.

Score?

Make 1 - makes 18-åriga kusin 0.

Nyårsafton oxå ja.

Här ska jag ärligt säga att det blir ytterst lugnt på min front.

God mat. Nåt glas vin. Lite raketer.

Jag är egentligen emot det där med raketer...men efter att ha checkat av med grannar så blir det nån liten salut.

Något som vi hoppas att son + grannars barn kommer att uppskatta.

Det sker dock inte vid tolvslaget. Så länge orkar inte vi sonen vara uppe.

Hoppas ni får ett riktigt bra 2010!!

...leksaken från helvetet?

Svägerska med man gav sonen denna i julklapp.

Man blir förblindad för den lyser med extremt STARKT blått ljus o den låter så det är jämförbart med nageldragning på griffeltavla.

Det var maken som kom på den briljanta idéen att stoppa i batterier.

Det var min ännu mera briljanta idé att batterierna tog slut. (Steg två i min plan är ett mystiskt försvinnande.)

Självklart var det här ett utslag av sadism hos makens släktingar...

Nästa år är deras son i lämplig ålder o jag säger bara;

- Hämnden jag bär på är gruvlig o stor.

...jag föreställer mig att det kommer att vara när barna är tonåringar o ute i svängen.

Jag kör bubblan...rakt av.

(Vid det laget har jag nog lyckats att förtränga min egna tonårstid helt o hållet.)

Dagen har inneburit snösvängen för våran del. Det kändes i det flaffiga gäddhänget kan jag säga men med dessa vyer så gick det något lättare.

My God så vackert det är ute!! 

Sonen är något bättre från sin förkylning/krupp. Med meducinen som vi fick vid vårt besök på vårdcentralen igår så gick det genast bättre att andas.

Man kan ju dock undra vad det var för karduller i den meducinen?

När han hade fått kolsyrat vatten i sin nappflaska förut o sen anammade "shaken not stirred" principen, så tyckte maken att det var bäst att lägga ner vattensprinklern...

Då kommer det en sån där loj, laid back kommentar á la surfer;

- Det är ingen fara pappa...

- Det är ju bara bubbelvatten...

Annars så var det väl inte så mycket nytt på fronten.

*Ärtsoppa o pannkaka smakade mumma efter 1 ton julmat.

*Storhandlingen som vi tog tag i förut med tanken "äsch, det är nog inte så mycket folk"...ehhh...Vi lämnar det ämnet.

Jag avslutar med att sprida några visdomsord:

"Det finns bara en sak män kan göra som inte kvinnor kan-

Kissa i lägerelden."

Roseanne Barr

Jag vet inte vilket som är värst;

att jag är så uttråkad (läs förslappad o övergödd) att jag gör ett webtest om ormar på Expressen...

...eller att jag hade 9 av 10 rätt?

Precis just nu så slog det mig att maken har fobi för ormar.

Här slås jag även av tanken att det kan finnas ett samband mellan min oerhörda ormkunskap o hans fobi. *Moahaha*    

Ehh...snö, halka o "iskyla"...det kallas V-I-N-T-E-R.

Tydligen ett helt okänt fenomen i tidningsvärlden.

Sista anhalten på vår julturné;

Besök hos makens mormor o morfar + en del övrig släkt på hans sida.

Middag (såklart), fika (såklart) o en massa godis (såklart). Jag är med andra ord inte hungrig.

Blev glad över det faktum att det, som tillägg till julmaten, vankades übergod fläskfilé med potatisgratäng.

Satan i gatan vilken snöstorm det var igår da.

Det första strömavbrottet kom när vi var hos svärmor. Sonen som befann sig ensam ute i hallen vid tillfället kunde lokaliseras via ljudet.

Det andra strömavbrottet kom senare på kvällen, då jag hade attackkraschat i soffan med ett glas rött som avnjöts till Nikita på TV.

Efter att ha tänt en sisådär 50 värmeljus så kom ju strömmen tillbaka så sen låg det som en Lützendimma på bottenvåningen när alla ljus var utblåsta.

Jag återupplevde ett gammalt barndomsminne förut. (Det kanske inte är värt att nämnas här men det tänker jag göra i alla fall.)

Efter ett gympapass under lågstadietiden så klev bästisen in i duschen o var brännmärkt på rumpan.

Hon hade böjt sig o råkat komma emot bastuaggregatet kvällen innan så hon stoltserade med ett schysst rutmönster o ordet Tylö (felvänt då givetvis) på ena skinkan.

Ja, jag erkänner att jag skrattade litegranna. 8 bast som jag var.

Osså var det ju det där med karma då.

Vintertid här hemma så eldas det ganska friskt i vår icke så täta kåk, vilket jag blev varse då jag innan dusch råkade trycka ändan mot elementet.

Det kändes.  

Så det blev några ränder till de redan existerande groparna. So what?

Jag menar; inga stars and stripes men pretty damn close.  

Sonen har kruppkänning o är hängig. Hur det utvecklar sig får tiden utvisa. Jag blir inte förvånad om kvällen/natten tillbringas på vårdcentralen. Min plutt.

Jaha...då sitter man här, som överkörd av tåget. Fortfarande däst o jävlig efter det totala frosseri som ägde rum igår. Maratonmiddag som ackompanjerades av sonens;

- Nu är det jul igen...ända fram till påska!! på repeat.

Sonen är inne på 4:e timmen av julklappslek. Radiostyrda bilar har jag lyssnat till hela morgonen. Ja, förutom att ha blivit serverad kaffe, macka-macker, spaghetti, bananer o glass från hans lean cuisine-kök då.

Han tog hela Tomte-konceptet med ro. Efter att Tomten hade klivit in vill säga. När det knackade på rutan innan o han kikade ut genom fönstret så trodde jag att han skulle svimma av skräck. Ett svagt, kvidande;

- Nääee...

Var det enda ljud som han lät undslippa sig.

Han höll därför, förståeligt nog, en något lägre profil vid julklappsutdelningen men bjussade Tomten på en kram vid avsked. Surprise på den kan jag säga.

Sen höll han igång, non-stop, till klockan var runt 21.30 då vi skulle bege oss hemöver. Han somnade dock i stort sett i samma ögonblick som tändningen i bilen vreds om.

Dottern slog ihop betydligt tidigare. Hon betraktade, med stora ögon, sin första jul på behörigt avstånd från okänd, bullrig, rödklädd o mot slutet, lätt blank i pannan Tomte.

Mastodontintaget av mat under gårdagen till trots.

Idag får vi det stora nöjet att do it all over igen. Med splittade svärföräldrar så blir det en andra julafton hemma hos svärmor.

Obscena mängder mat, hyperaktiv son med tonvis av nya julklappar...

...Here we go again.

O jag älskart.

Eller ja...Jag har allvarliga funderingar på att hoppa över det där med maten men att se sonen, eld o lågor o alldeles begeistrad över julklappar. Det tröttnar jag aldrig på.

God fortsättning!