Det har varit en tung vecka på flera olika sätt.

3 nätter har spenderats på sjukhus med dotter o det är inte utan att jag, i samband med detta, reflekterar över vården.

1) När man ringer sjukvårdsrådgivningen då man misstänker att dottern har en inklämning i sitt navelbråck o man får frågan;

- Tror du att du kan trycka tillbaka det själv?

Då är det inte utan att man funderar alltså...Jag menar, nån jävla måtta får det allt vara.

Dessutom kom frågan med tillägget;

- Alltså...om hon kräks vid intryckningen så är det fullt normalt...

2) Att sitta i väntrummet på sjukhus hör ju till det fattar jag med. Men med en 1-åring som har ont så att hon gallskriker då känns det som att man i alla fall kan hoppa före en stukad fot. Jag kanske har fel.

Dock blev vi tydligen prio litte snabbare när hon kräktes ner sig själv, mig, maken, golv o stolar i väntrummet.

3) Sen hör det ju även till att vänta igen, fast då inne på ett undersökningsrum.

Att under den tiden tvingas lyssna på skränande fyllo som slagit huvet i på fyllan o som till sist gick bärsärk i korridoren för att han ville hem...kan nog få vem som helst att bli litte...ummm...aggro.

Dessutom fanns det tydligen resurser till att vara 5 sjukhuspersonal o 1 Securitasvakt på ovan nämnda fyllo vilket icke minskade irritationen.

4) Efter låååång väntan så kom det då äntligen en läkare(?) som tittade, frågade o sedan konstaterade att han var tvungen att kalla på kirurgisk jour för konsultation.

När sedan fyllot i korridoren återigen gjorde sin stämma hörd samtidigt som dotter kräktes igen...Då kavlades ärmar upp, nävar knöts o myndig stämma gjorde klart att kirurgisk konsultation hade i runda slängar 5 sekunder på sig att ta sig dit.

What do u know...Det funkade tydligen att bli jävligt högljudd även för icke-fyllon.

Kirurgisk konsultation dök upp i dörren (o nu såhär i efterhand så vill jag bestämt minnas att jag såg sånt dära Jesussken bakom honom där han stod i dörröppningen). Utsrålande lugn o trygghet så kände han runt dotterns navel o sen tryckte han bestämt tillbaka det som då varit inklämt.

Dotter tittade förundrat...o tvärsomnade.

Magiskt.

Historien slutar inte där utan fortsätter i den byråkratiska djungel som heter Sverige, där vi tydligen egentligen hörde hemma på ett annat sjukhus. Åker hem i väntan på kallelse till framtida operation men får åka in akut till "rätt" sjukhus 1 timme efter hemkomst.

Övernattning i ett rum som vi fick flytta ut från samma kväll 22.30 för att dotterns åkomma inte längre var akut, promenad över helt sjukhus med 2 packade väskor, 1 kasse + sovande dotter i famnen till patienthotell. (Arg som ett jävla bi får en att klara det mesta.)

Sammanbrott inför dotters operation. Att lämna liten dotter på stort operationsbord fick mig att hyperventilera i nån slags gråt som jag aldrig har utövat tidigare.

Att sen sonen under dessa dagar varit hemma sjuk i 40 graders feber har inte heller varit direkt avstressande.

Men nu är vi faktiskt hemma allihopa.

Dotter nyopererad, son på bättringsvägen, min egen förkylning som gjorde entré natt 2 på patienthotellet är under kontroll...

Stick a fork in me. I´m done.

...men det är inte mycket mer. 3:dje dagen på jobbet - check.

Jag känner mig som en spillra, ett vrak, en liten lort.

Svårt att klä i ord men denna bild illustrerar klockrent precis hur jävlig jag känner mig;

Sonen instämmer nog. Efter 3 fulla dagar på dagis varav denna dag spenderats helt utomhus så har han kraschat i soffan. Gissar att han lyser med sin frånvaro resten av kvällen. Skulle inte ha sådär väldans mycket emot att joina honom.

Jag orkar, på riktigt, inte skriva så mycket mer.

På lördag ska jag in till hufvudstaden på mässa. Gissar att jag kommer att vara starholk hela vägen dit o hela vägen hem.

Bara en liten sak innan jag går;

True Blood har verkligen eskalerat vad gäller vågade sexscener. Gårdagens avsnitt slutade med en orgie på en äng???!!!

What´s up med det liksom?

O vart ska det sluta undrar jag generad o lite besvärad.

Det är nu jag inser att jag är gravt handikappad på klädfronten. I morron är första arbetsdagen på väääldigt länge. Dessutom första arbetsdagen på ännu längre som jag icke är gravid.

Kläder för mig, är långt ifrån nåt intresse. (Här höll jag på att skriva "utan mer ett nödvändigt ont" men fann mig i god tid. Ich do not go nudist.)

Så nu börjar jag få flash-backs från tonåren då det liksom hörde till med;

"Aaa...men jag har verkligen ingenting att ta på mig!!"

Dessvärre är det denna gången helt sant. Måste fixa. Snarast.

Eller så skiter jag i takt o ton o dyker helt enkelt upp i min vanliga mysbralleutstyrsel alt. Pikeurridbrallorutstyrsel. Top Notch.

Är det nåt jag inte har brist på så är det ridkläder nämligen.

Hmmm....Märkligt, förresten;

Arbete - kläder? - Nej.

Ingen häst - kläder? - Ja.

Go figure.

Den mentala uppladdningen har börjat. På tisdag ska jag, för första gången på 1 år, jobba.

Det är inte tanken på jobbet som får mig ur balans. Det är tanken på att vara utan rultig bebis á 8 timmar varje dag som skrämmer mig något. Dotera har ju liksom varit med mig 24/7 sen hon gjorde entré. Om jag känner mig själv (vilket jag är ganska säker på att jag faktiskt gör) så ringer jag mamma X antal gånger varje dag bara för att kolla läget. X antal av dessa X antal samtal kommer med all säkerhet innehålla tillbakahållen gråt från min sida. Räkna med det.

Om det inte hade varit för den ovissa framtiden med våra jobb (maken o jag jobbar på samma företag) så hade vi valt att vänta lite med att jobba båda två, men som det är nu så känner jag en viss panik över att få ihop ett sparkapital om det skulle bli så att en av oss, o i worst case scenario, bägge två skulle bli arbetslösa.

Aja...hon behöver ju i alla fall inte vara på dagis. ( <--- Peptalk till mig själv.)

Sonen däremot kommer nog att bli väldans glad över att slippa bli avbruten i kulaste leken på dagis. Jag brukar få locka o pocka alt. jaga honom för att få med honom hem de korta dagar han hittills har varit på dagis.

Jaha...nähä...Jag ska ta dotera o gå på en promenad. Sonen ska följa med pappsen o byta däck på bilen.

Bara 2 saker innan jag går;

1.) Kollade på Trauma häromkvällen. Amerikansk realityserie i ambulans- o sjukhusmiljö. Mycket bra serie. Jag som är intresserad imponerar faktiskt på mig själv ibland med att ställa hobbydiagnoser. Men det var inte det jag skulle säga. Det jag skulle säga var detta;

Ambulansmän åker på larm gällande en tant på nursinghome som varit medvetslös i flera dagar. När de kommer dit så ligger tanta i sängen, medvetslös som sagt, men med glajjerna på sig??

What´s up with that?

2.) När man är i min ålder är det lätt att dras med i lekivern som inträffar när sonen är på lekplats. Man tror att det liksom sitter i märgen med tricks som man kunde när man var 8 bast.

Av den anledningen är det inga konstigheter när man dagen efter har ont i foten o en helvetisk träningsvärk efter att ha gjort volter i romerska ringar/ gungat med avhopp i farten o åkt rutschkana där endast ena skinkan får plats.

Här ska oxå tilläggas att samma fenomen gjorde att jag i väntrummet på BVC (i all ensamhet är bäst att nämna) efter lekstund med sonen, reste mig upp med blå gunghäst i plast fast på röven.

Men hey, det bjur jag på. Än så länge är han inte så svårimpad. Thank God.

Ha dä!

Med den här bilden...

...så kanske någon tittar hastigt o förleds till att tro att jag startat en ny modetrend med Batman-nagellack.

Så är ju givetvis inte fallet.

Jag är ju bara en torr gammal kärring. Så torr att jag faktiskt krackelerar i ändarna.

Om man inte är tidspressad så är det faktiskt väldigt trevligt med sonens låååånga måltider. Han är ju inte så matfokuserad så det är samtal om ditten o datten, lite sång o annat som går före det faktiska ätandet. Men hey, så länge han får i sig så sitter jag gärna till bords en hel evighet o håller honom sällskap.

Dessutom så är det roande att höra hans funderingar. I morse frågade han t ex;

- Vart ska vi åka idag, mamma?

- Vi ska inte åka någonstans hjärtat.

- Nähä. Är dagis stängt?

- Aaaa. Dagis är stängt.

*Lång fundering.*

- Men...Mormor kanske har öppet?