Jora...så att...jag kan mecka runt hjälpligt i Paint. Om det nu har gått någon obemärkt förbi. (Jo, jag har faktiskt hört talas om Photoshop...men där stannar mina kunskaper.)

Osså har jag upptäckt finessen med att skriva blogginlägg o sen kunna publicera dem vid olika klockslag.

Bara en sån sak liksom. Då kan ju min lilla, men ack så trogna, skara av läsare se fram emot att mina litterära mästerverk dimper in då o då under större delen av dagen!

MVH/

Narcissisten

Vi köpte en ny hjälm till sonen igår. Vi var ju tvungna att ta till i storlek så att det får plats en stor, tjock mössa under.

Han gillade den. Mycket.

I morse steppade han ut i köket endast iförd strumpor, blöja...o hjälm.

Han spatserade runt mig o frågade;

- Hur ser jag ut mamma?

Min son...entertainern.

Sonen är på dagis vilket innebär nåt slags vakuum här hemma o en tystnad som gränsar till obehaglig. :S

Dottern rockar järnet till favvolåten för tillfället.

I verserna gungar hon fram o tillbaka för att sen go totalt crazy i refrängen.

U go girl!!

Att livet förändras när man får barn är ingen underdrift. Ovant kanske att alltid sätta någon annans väl o ve före en själv men jösses så berikande. På alla sätt o vis.

Sen kommer den där allvarskänslan att man har ansvaret för vilken sorts människor de kommer att bli.

Jag är inte så värst genuskoncentrerad men försöker att vidga leksaksutbudet till annat än "pojkgrejjer". Vi leker med dockor o leksaksspis likväl som traktorer o grävmaskiner.

Mycket får vi faktiskt gratis när sonen blir engagerad i att ta hand om lillasyster...

Dottern å andra sidan kommer aldrig (så länge jag bestämmer i alla fall) att vara "prinsessklädd" utan får finna sig i att vara klädd i bekväma o lekvänliga kläder.

Vill sonen å andra sidan i framtiden vara prinsessklädd så kommer jag att göra mitt yttersta för att inte få honom att känna sig fel för den sakens skull, även om jag är säker på att omgivningen kommer att ha synpunkter på det.

Kort sagt så gör vi vårt bästa för att få våra barn att känna empati med alla levande varelser, ha känsla för rätt o fel o vara en bra människa på alla sätt o vis.

Inget man tar lättvindigt på direkt...

O det här med trotsåldern återigen...

Jag skriver ju om sonen med glimten i ögat såklart. För även om han vet how to push ones buttons, så att säga, så är den bästa lösningen när han får ett utbrott faktiskt att bara sätta sig på huk i hans ögonnivå o fråga:

- Känns det jobbigt?

Då kommer det alltid ett hulkande:

- Ja-ha-aaa...

O sen när vi är på samma spår o man har honom i famnen...då kan man resonera med honom igen.

Love them mer än livet självt.

Det har varit fruktansvärt kallt här ett tag. Så kallt att det inte har gått att vara ute med barnen.

Sonen är ju i en sån härlig trotsålder...lite överskottsenergi på det bara så.

Det värsta för tålamodet är inte när han är på allting eller får sina raseriutbrott när saker går emot honom. (Läs när mamma o pappa säger nej.)

Nej, det är när han är sådär utstuderad med vissa saker...

Man försöker resonera med honom om att det faktiskt gör ganska ont att stoppa in fingrarna när man stänger igen dörren. (O hey, det är inte heller så att han inte vet det av egen erfarenhet liksom.)

Ändå så står han med fingrarna 1 cm ifrån att klämma dem, tittar på en o bara:

"Frizon...frizon..."

Eller när han har klättrat upp på bordet o man har värsta pogo pedagog stunden för att förklara varför det inte är nån bra idé att han leker Ru (känguru i Nalle Puh) just där, tar ner honom därifrån men han ändå klättrar upp igen samtidigt som han vrålar:

Tänker. INTE. Gå. Ner!!!

Eller när jag sa nej till att slicka av bautastora smörklicken från smörkniven o tog den ifrån honom. Går därifrån, varpå han säger;

- Jag haj en övejjaskning till dig mamma.

Jag vänder mig om för att titta...o ser honom vända upp o ner på sin tallrik så att all mat trillar på golvet.

Well hello, Damien...

Det tär mina vänner...det tär.

I morron är det dags för dagis. O även om kylan håller i sig så de inte kan vara ute så är jag helt förvissad om att ett gäng, lika hyperaktiva, ungar kan aktivera honom på en helt annan nivå än vad vi klarar.

Thank God.

PS. Trots att jag dessa dagar så smått har filat på en bytes-annons på Blocket så är alles glömt när han kryper upp i ens knä...killar en lite i nacken o säger:

-Älskaj dig, mamma.

Stackars Kim Basinger...var hon verkligen tvungen att sälja sin stad? 

Osså Nicolas Cage då...

...att behöva sälja sitt slott alltså. Det är ju inte nåt man önskar sin värsta fiende direkt.

Här känner jag den största sympati o vi kan nog alla identifiera oss med deras svåra situation.

Sonen är helt fixerad vid makaroner. Varje dag utbryter ett mindre världskrig när han upptäcker att det är nåt annat till middag. Gosh!

Han skulle lätt kunna leva på makaroner. Inget tvivel om saken.

Idag stekte jag Raggmunk o bacon till middag. Det är mat värdig en skogshuggare det...

Tyvärr utför jag inget tyngre kroppsarbete men what the heck. Ibland måste man unna sig. Det är bara sååå gott o totally värt stekoset som fortfarande ligger som en tät dimma på bottenvåningen.

Dessutom har dagen inneburit ett mindre trauma då sonen kom på att han skulle krypa in i sin leksaksspis. Jättebra...verkligen.

Han hade vält den så den låg på golvet först o sen krupit in genom botten. Det gick ju alldeles strålande...ända tills han fastnade halvvägs ut genom ugnsluckan vill säga.

Då utbröt paniken med stora bokstäver. (Av den anledningen förevigades inte incidenten på bild men tro mig, tanken slog mig.)

Efter många om o men kunde jag till slut rotera honom där han satt fast med armarna o dra ut honom.

Öhmm...sen hade jag totalt förträngt glömt bort att maken hade lånat ut sin bil o att jag lovat att hämta honom på jobbet när han slutade.

Ingen fara på taket...han blev upphämtad som utlovat...om än något senare än han hade tänkt sig.

På väg till affären, efter att jag plockat upp maken, så berättar jag om sonens bravader i leksaksspisen. Det blev en liten utläggning om hur det hade gått till o om hur hårt han suttit fast.

Sonen satt tyst hela tiden tills jag så att säga rundade av storyn...då hör man honom skamset säga ifrån baksätet;

- Det var ingen bra idé du, pappa.

Jo, det var i kyligaste laget igår/natt. -28 kan få vem som helst att boka spontanresa till varmare breddgrader.

Vattnet hade frusit imorse igen. På ett annat ställe än sist givetvis. Maken var mindre nöjd kan jag säga...

Vi hade tur att isproppen lossnade relativt snabbt o tur att vi i alla fall hade kallvatten så vi kunde överleva morronen. (Inget kaffe = smärtfulla kval.)

Jag andades häst igår för första gången på vä-hä-ldigt länge. Grannarna var på galej så jag var ställföreträdande matte åt deras 2 pållar.

När jag skulle ta in dom från hagen så hade jag satt på dom grimmorna med grimskaft o höll dom båda två under tiden som jag skulle häkta av övertråden.

Dom har spiraltråd som fjädrar o jag lyckades ju tappa taget (med dubbla vantar har man ingen finmotorik direkt) så den drog ihop sig o snärtade in i foderbordet med en stor fet smäll.

När man, som jag, är van vid nerviga dressyrhästar så hann jag spontant tänka tanken att "shit, nu brakar det lös här", men inte med coola "på landet är man ute större delen av dygnet" hästar inte.

Det bidde inte ens en extrablinkning...Lika imponerande som oväntat.

Sammanfattning av känslorna kring hästkontakten igår är "en gång hästtjej - alltid hästtjej."

Und jetzt...tex-mex gratäng...o det dagliga raseriutbrottet från sonen när han inser att det inte blir makaroner till middag.

Jag var hos min kompis o fikade tidigare idag.

Hon tyckte att jag skulle börja titta på Paradise Hotel.

Nu förstår jag varför just hon pratade sig så varm om den såpan.

Hej Suss!