Det har varit en tung vecka på flera olika sätt.

3 nätter har spenderats på sjukhus med dotter o det är inte utan att jag, i samband med detta, reflekterar över vården.

1) När man ringer sjukvårdsrådgivningen då man misstänker att dottern har en inklämning i sitt navelbråck o man får frågan;

- Tror du att du kan trycka tillbaka det själv?

Då är det inte utan att man funderar alltså...Jag menar, nån jävla måtta får det allt vara.

Dessutom kom frågan med tillägget;

- Alltså...om hon kräks vid intryckningen så är det fullt normalt...

2) Att sitta i väntrummet på sjukhus hör ju till det fattar jag med. Men med en 1-åring som har ont så att hon gallskriker då känns det som att man i alla fall kan hoppa före en stukad fot. Jag kanske har fel.

Dock blev vi tydligen prio litte snabbare när hon kräktes ner sig själv, mig, maken, golv o stolar i väntrummet.

3) Sen hör det ju även till att vänta igen, fast då inne på ett undersökningsrum.

Att under den tiden tvingas lyssna på skränande fyllo som slagit huvet i på fyllan o som till sist gick bärsärk i korridoren för att han ville hem...kan nog få vem som helst att bli litte...ummm...aggro.

Dessutom fanns det tydligen resurser till att vara 5 sjukhuspersonal o 1 Securitasvakt på ovan nämnda fyllo vilket icke minskade irritationen.

4) Efter låååång väntan så kom det då äntligen en läkare(?) som tittade, frågade o sedan konstaterade att han var tvungen att kalla på kirurgisk jour för konsultation.

När sedan fyllot i korridoren återigen gjorde sin stämma hörd samtidigt som dotter kräktes igen...Då kavlades ärmar upp, nävar knöts o myndig stämma gjorde klart att kirurgisk konsultation hade i runda slängar 5 sekunder på sig att ta sig dit.

What do u know...Det funkade tydligen att bli jävligt högljudd även för icke-fyllon.

Kirurgisk konsultation dök upp i dörren (o nu såhär i efterhand så vill jag bestämt minnas att jag såg sånt dära Jesussken bakom honom där han stod i dörröppningen). Utsrålande lugn o trygghet så kände han runt dotterns navel o sen tryckte han bestämt tillbaka det som då varit inklämt.

Dotter tittade förundrat...o tvärsomnade.

Magiskt.

Historien slutar inte där utan fortsätter i den byråkratiska djungel som heter Sverige, där vi tydligen egentligen hörde hemma på ett annat sjukhus. Åker hem i väntan på kallelse till framtida operation men får åka in akut till "rätt" sjukhus 1 timme efter hemkomst.

Övernattning i ett rum som vi fick flytta ut från samma kväll 22.30 för att dotterns åkomma inte längre var akut, promenad över helt sjukhus med 2 packade väskor, 1 kasse + sovande dotter i famnen till patienthotell. (Arg som ett jävla bi får en att klara det mesta.)

Sammanbrott inför dotters operation. Att lämna liten dotter på stort operationsbord fick mig att hyperventilera i nån slags gråt som jag aldrig har utövat tidigare.

Att sen sonen under dessa dagar varit hemma sjuk i 40 graders feber har inte heller varit direkt avstressande.

Men nu är vi faktiskt hemma allihopa.

Dotter nyopererad, son på bättringsvägen, min egen förkylning som gjorde entré natt 2 på patienthotellet är under kontroll...

Stick a fork in me. I´m done.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett par av er gör nog det i alla fall. (Hej på er!!) Trogna läsare som tittar in här varje dag trots att bloggarinnan lyser med sin frånvaro. Mucho förlåto till er...   Semestern börjar lida mot sitt slut (vad hände liksom??) o jag är inne på s...

Häromdagen befann jag mig i väntrummet på vårdcentralen. Med barn på dagis så stannar aldrig en förkylning...vid just en förkylning. Nej, nej...man ska alltid räkna med öroninflammation, bihåleinflammation eller halsfluss typ. Denna gången fick j...

Jag må vara en kaffeälskare av stora mått. För att inte säga gigantiska. Men. Om jag skulle springa på George Clooney framför kaffemaskinen så vet jag att prio ett inte är att lägga vantarna på den sista koppen java.   Så.jävla.science.fictio...

Vet inte riktigt hur jag ska ta upp den tappade tråden här på bloggen. Har egentligen ingen bra ursäkt till mitt frånfälle...mer än att dygnet tydligen bara har 24 timmar. It sucks big time.   Idag befinner jag mig hos mina päron. Där är tillva...

Märkligt det där hur man påverkas av musik. På väg hem hörde jag en låt på radion som, på nåt konstigt vis, tog mig tillbaks till sommaren -98 då jag var ynka 23 år. Livet lekte (vill jag bestämt minnas i nåt sorts rosa skimmer) o tillvaron var i d...