Ett par av er gör nog det i alla fall. (Hej på er!!)

Trogna läsare som tittar in här varje dag trots att bloggarinnan lyser med sin frånvaro. Mucho förlåto till er...

Semestern börjar lida mot sitt slut (vad hände liksom??) o jag är inne på sista veckan innan det är dags att börja jobba igen.

Att 5 veckor kan passera så snabbt finner jag ganska obehagligt.

Å andra sidan så håller vi på att skola in dotera på dagis o vart de 15 månaderna som gått, efter att hon föddes, har tatt vägen...Ja, det har jag inte heller nån aning om.

Hon har denna sommar lärt sig att gå (WOW-faktor på den...det dröjde bra länge vill jag lova), lärt sig det mycket effektiva ordet "NEJ!!!" o även att stå upp mot storebrollan.

Snart fyller sonen 3 (T-R-E!!!!) år o han önskar sig Blixten McQueen i alla dess former, godis o sandaletter i födelsedagspresent.

Han har denna sommar blivit blöjfri.

( Never mind den gången det olyckade sig o trillade ut ett "visitkort"   ur hans shorts inne på Bauhaus.

- Mamma, mamma...Det hände nåt därborta...

Uhhuhh...)

Und jetzt;

- Tvätt

- Sanering av moi

- Upp på la stada för att köpa byxor till Lilltossan.

 ( Punkt 2 är absolut nödvändig innan punkt 3.)

Over and out.

Häromdagen befann jag mig i väntrummet på vårdcentralen. Med barn på dagis så stannar aldrig en förkylning...vid just en förkylning.

Nej, nej...man ska alltid räkna med öroninflammation, bihåleinflammation eller halsfluss typ.

Denna gången fick jag ett penicillin som täcker allt från min åkomma, bihåleinflammation som jag tydligen drog ur tombolan denna gång, borrelia o klamydia(?!?). Aja...jag är helgarderad mot det mesta känns det som.

Anyhow...I väntrummet så blev jag tjenis med Mathilda 5 år. Härlig tjej.

Mathildas mamma gjorde misstaget att låta Mathilda svara i hennes ringande mobil varpå följande konversation utspelade sig;

- Hej!!!

- Aaa, vi är nog snart klara. Mamma o jag är på bolaget!!

Där nånstans rörde sig Mathildas mamma med blixtens hastighet när hon tog över konverserandet i ovan nämnda lur.

Som förälder kan man ibland vara något nojjig över hur man av andra uppfattas som just förälder.

Mathildas mamma gjorde nog därför sitt bästa när hon försökte släta över med;

- HahahaHAHAhaha...Tokiga unge!

- Bolaget?? Vart får hon allt ifrån.

- Där är man ju typ en gång om året..*spänt o nervöst skratt*.

MammaSan fick lära sig den hårda vägen att ditt barn ALDRIG döljer din smutsiga byk.

Att hon inte har hunnit lära sig det på 5 år liksom...Det fick ju jag erfara så fort sonen hade lärt sig prata.

Jag må vara en kaffeälskare av stora mått. För att inte säga gigantiska.

Men.

Om jag skulle springa på George Clooney framför kaffemaskinen så vet jag att prio ett inte är att lägga vantarna på den sista koppen java.

Så.jävla.science.fiction

Vet inte riktigt hur jag ska ta upp den tappade tråden här på bloggen.

Har egentligen ingen bra ursäkt till mitt frånfälle...mer än att dygnet tydligen bara har 24 timmar. It sucks big time.

Idag befinner jag mig hos mina päron. Där är tillvaron något dystrare än vanligt. Rossi har tydligen kraschat o har eventuellt brutit benet.

För er som inte har en aning om vem Rossi  är o vad Rossi gör så kan jag berätta att han är av italienskt ursprung o kör motorcykel.

Pappa, som är något av en fanatiker, håller honom som sin personliga favorit i sporten för att han (o här citerar jag ordagrant) "är en knickedick med mycket tokerier för sig". Skulle det visa sig att han blir borta resten av säsongen så ter sig investeringen i utökat TV-utbud för pappas del som något bortkastad.

Själv lägger jag bara ytterligare ett argument till arsenalen om varför maken inte bör köpa hoj. Även om jag misstänker att jag kommer att få backa på den punkten den dagen ett eventuellt hästköp blir aktuellt.

Kan avsluta detta hastiga besök på bloggen med att berätta att undrens tid icke är förbi.

Igår inhandlades nämligen Foppa-tofflor till sonen, något som tidigare har hetat "över min döda kropp" enligt maken.

Igår var vi i skoaffär med sonen o hans första "såna vill jag ha, pappa" riktades nämligen mot ett par pumps. I jämförelse med detta så var tydligen "över min döda kropp" inte hugget i sten.

Foppa-tofflorna dekoreras vackert med;

* Traktor-Tony

* Rally-Rolf

* Blixten McQueen

o kossan "Rölle".

Märkligt det där hur man påverkas av musik.

På väg hem hörde jag en låt på radion som, på nåt konstigt vis, tog mig tillbaks till sommaren -98 då jag var ynka 23 år. Livet lekte (vill jag bestämt minnas i nåt sorts rosa skimmer) o tillvaron var i det närmsta bekymmerslös.

Man brände glatt varenda krona man hade kvar, efter att räkningarna var betalda, på hästgrejer/ ridkläder/ träningar...Förutsatt att man hade tillräckligt kvar att partaja för vill säga. (Mat var sekundärt och = nudlar o snabbmakaroner med ketchup alt. Aromat-krydda. Om inte mamma förbarmade sig förstås.)

Man hängde med kompisar som var precis lika singel som man själv o gjorde spontan road trips till västkusten när andan föll på.

Längtar jag tillbaka? Hell no!

Men det känns ändå bra att ha gjort allt det där o nu, 12 år senare, titta i backspegeln med nåt sorts ömt vemod över svunna tider.

Anyhow...bra låt var det i alla fall. På ett dragspelsmärkligt sätt.

I min strävan efter att framföra bil på säkrast möjliga sätt så är det några saker som är bannlysta under färd;

* Paparazzi med Lady GaGa

* Gloria med Mando Diao

* Heart in a cage med The Strokes

Nu lägger vi även till en viss reklamkampanj till den listan;

Får.Inte.Kolla

Får.Inte.Kolla

Får.Inte.Kolla

Får.Inte.Kolla

Nånstans mellan 2 sjukhusbesök + operationer för dotter, förkylningar med penicillin, magsjuka för alla i familjen utom mig o som slutade i övernattning på sjukhus med sonen så tappade jag tråden här på bloggen.

Lägg även till lödutbildning o ångest inför uppsägningar på jobbet till ovanstående så tycker jag själv att jag är ganska ursäktad.

Kan även tillägga att jag såhär i efterhand har fått magkatarr men när jag ser familje eventen uppspaltat här ovanför så förstår jag faktiskt varför.

(Efter påringning av Försäkringskassan så svär jag dessutom på att jag hörde magsyran fräsa utifrån.)

Nu börjar saker o ting att rätta till sig (knock on wood) så nu hoppas jag på att kunna genomföra ett mycket försenat 1-års kalas i dagarna.

Vore även skoj att hålla bloggandet vid liv.

(Kudos till den lilla, men ack så trogna, läsarskara som hoppfullt kikat in här varje dag.)

Så.

Nu vet ni att jag lever.

Det har varit en tung vecka på flera olika sätt.

3 nätter har spenderats på sjukhus med dotter o det är inte utan att jag, i samband med detta, reflekterar över vården.

1) När man ringer sjukvårdsrådgivningen då man misstänker att dottern har en inklämning i sitt navelbråck o man får frågan;

- Tror du att du kan trycka tillbaka det själv?

Då är det inte utan att man funderar alltså...Jag menar, nån jävla måtta får det allt vara.

Dessutom kom frågan med tillägget;

- Alltså...om hon kräks vid intryckningen så är det fullt normalt...

2) Att sitta i väntrummet på sjukhus hör ju till det fattar jag med. Men med en 1-åring som har ont så att hon gallskriker då känns det som att man i alla fall kan hoppa före en stukad fot. Jag kanske har fel.

Dock blev vi tydligen prio litte snabbare när hon kräktes ner sig själv, mig, maken, golv o stolar i väntrummet.

3) Sen hör det ju även till att vänta igen, fast då inne på ett undersökningsrum.

Att under den tiden tvingas lyssna på skränande fyllo som slagit huvet i på fyllan o som till sist gick bärsärk i korridoren för att han ville hem...kan nog få vem som helst att bli litte...ummm...aggro.

Dessutom fanns det tydligen resurser till att vara 5 sjukhuspersonal o 1 Securitasvakt på ovan nämnda fyllo vilket icke minskade irritationen.

4) Efter låååång väntan så kom det då äntligen en läkare(?) som tittade, frågade o sedan konstaterade att han var tvungen att kalla på kirurgisk jour för konsultation.

När sedan fyllot i korridoren återigen gjorde sin stämma hörd samtidigt som dotter kräktes igen...Då kavlades ärmar upp, nävar knöts o myndig stämma gjorde klart att kirurgisk konsultation hade i runda slängar 5 sekunder på sig att ta sig dit.

What do u know...Det funkade tydligen att bli jävligt högljudd även för icke-fyllon.

Kirurgisk konsultation dök upp i dörren (o nu såhär i efterhand så vill jag bestämt minnas att jag såg sånt dära Jesussken bakom honom där han stod i dörröppningen). Utsrålande lugn o trygghet så kände han runt dotterns navel o sen tryckte han bestämt tillbaka det som då varit inklämt.

Dotter tittade förundrat...o tvärsomnade.

Magiskt.

Historien slutar inte där utan fortsätter i den byråkratiska djungel som heter Sverige, där vi tydligen egentligen hörde hemma på ett annat sjukhus. Åker hem i väntan på kallelse till framtida operation men får åka in akut till "rätt" sjukhus 1 timme efter hemkomst.

Övernattning i ett rum som vi fick flytta ut från samma kväll 22.30 för att dotterns åkomma inte längre var akut, promenad över helt sjukhus med 2 packade väskor, 1 kasse + sovande dotter i famnen till patienthotell. (Arg som ett jävla bi får en att klara det mesta.)

Sammanbrott inför dotters operation. Att lämna liten dotter på stort operationsbord fick mig att hyperventilera i nån slags gråt som jag aldrig har utövat tidigare.

Att sen sonen under dessa dagar varit hemma sjuk i 40 graders feber har inte heller varit direkt avstressande.

Men nu är vi faktiskt hemma allihopa.

Dotter nyopererad, son på bättringsvägen, min egen förkylning som gjorde entré natt 2 på patienthotellet är under kontroll...

Stick a fork in me. I´m done.