Visa mig random byxben...o jag ska tala om vilka som lastat in småbarn i bil.

En av mina många, många talanger.

Maken har inte så mycket till övers för mina blomster. Sen är han tydligen känslig för dofter oxå. (Det finns en anledning till att jag ibland kallar honom för prinsessan på ärten. Kärleksfullt.)

Denna har aldrig blommat förut, men det gör den nu.

Hoya Multiflora

Den förra som han gnällde över att den doftar kattpiss/hästskit...är nu ingenting mot den här.

Den doftar straight from bårhus...med makens egna ord.

Vilket kärleksbevis det är ändå...Att blommorna står kvar där i fönstren när han har varit ensam hemma menar jag.

Efter att ha klarat i stort sett hela vintern utan allt för mycket sjukdomar för barnen så var det väl inte direkt oväntat med ett litet bakslag.

Sonen insjuknade i fredags. I en förkylning á la Nys så du flyger 2 meter bakåt med snor sprutande ur näsan.

Dottern insjuknade i lördags...samma typ av förkylning. Vilket i slutänden gör att hon inte kan sitta på golvet utan kuddar bakom alt. hjälm.

Nätterna spenderar jag således i nån sorts sovande givakt, redo med nässpray, nässug o Alvedon.

Nästa vecka börjar jag att jobba. Gissar att det är ungefär då som förkylningen slår klorna i mig.

Jag har funderat på det där med jobbet alltså. Dels för att jag ska byta avdelning o det är alltid lite jobbigt innan man har lärt sig rutinerna på ett nytt ställe. Sen undrar jag såklart hur jobbigt det kommer att bli att vara utan barnen. Hela dagar.

Så udda det ska kännas att bara resa på sig o gå på toaletten. Ensam.

Här kan det ju liksom inte bli tal om nån soft övergång heller, för hur skulle de nya arbetskamraterna egentligen tolka;

- Skulle du kunna följa med mig in på toan så att jag inte känner mig så ensam?

Sonen har i dessa påsktider varit fullständigt uppslukad (läs försökt hantera sin rädsla) av påskkärringar.

När vi var hos min mor o far kom han in med ett ljus o sa:

- Ska trolla bort dig, mormor. Hokus...pokus...

Osså vevade han runt med ljuset.

När jag då frågade;

- Men...tänk om mormor försvinner när du trollar bort henne då?

Hur ska hon kunna komma tillbaka?

Sonen funderade en lång stund o sa sen;

- Hon kanske har en kvast!!

Multitaskingens okrönta mästarinna.

Geni, säger en del. Excellent blivande småbarnsmorsa säger jag.

Är det inte fantastiskt hur möbler vittnar om historien?

Det är verkligen som nåt sorts monument över minnen.

Tänk när sonen lärde sig att spotta...

Eller när han upptäckte ytterligare en dimension av äkta njutning.

Dvs, äta choklad i soffan framför TV´n.

Jag hoppas i framtiden kunna lägga till "när maken upptäckte disktrasan" i minnenas/möblernas arkiv.

Alltså...sonens verk;

Bör jag oroa mig?

wulffmorgenthaler