Idag bestämde jag mig för att förkylningen var borta. (Det är den inte än på långa vägar men man litar ju på tankens kraft liksom.)

Då sonen var på det här humöret idag    så pälsade vi på oss, jag o barna, efter frukosten o knallade iväg. Jag skippade vagn till sonen av samma anledning som man rastar stallmodiga hästar ungefär.

Efter 1 1/2 timmes promenad med avstickare för lek i skogen (jo, det funkar att vara i skogen när det är lågsäsong på fästingfronten), så kom det efterlängtade;

- Mamma, mamma! Jag är trött i benen.

Han är seg den lille, det måste jag ge honom. Hatten av på den.

Dock var vi efter lunch o power nap, tillbax på ruta ett vad gäller energinivå så nu har jag lämnat över honom i hans faders ömma hand o har lite egentid.

"Datorn...när du vill vara för dig själv en stund."

Det är jag värd...dammit.

Imorgon är det luciafirande på dagis. Då får vi se vad lille junior har för åsikt gällande "lugn o stilla sång."

Vi har även Lotta, från dagis, på besök över helgen. En nalle som alla barnen turas om att ha med sig hem och vars aktiviteter ska sättas på pränt i medföljande dagbok.

Jag har en svag aning om att sanningen förskönats en del i den boken. Eller så är det bara vår son som tröttnade på Lotta efter 1 timme o som sen tyckte att Lotta fortsättningsvis kunde bo nerpackad i sin väska.

Avslutningsvis;

Jag förstår varför Forks hyser litterära vampyrer. Vilken häftig natur!

Inte hemma på min gata i stan. I wish...

...att sonen har varit på ett djävulskt humör idag men tröjan han hade på sig hade han kunnat använda som legitimation.

Man känner sig så fräsch o härlig när man är genomförkyld.

Snor i hela huvudet, man nyser konstant o är härlisch rödsvedd/flagig under näsan. Dessutom så känns det som att ögongloberna är ett par nummer för stora i proportion till själva huvudet.

Trots en rejäl dusch o ett patetiskt försök att sminka över det värsta så är det ingen munter syn som möter en i spegeln.

Sicken tur att chansen att springa på John Mayer dom närmsta dagarna är minimal, för att inte säga obefintlig.  

Bildkälla

Sonen är inte förtjust i gröna ärtor. Av den anledningen så låg det en massa kvar runt hans tallrik efter avslutad middag, som han hade lekt med...o alla var rejält tillplattade.

Jag frågar då sonen;

- Men du, vad har hänt med ärtorna?

Svaret jag fick?

- Punktering!

:D

Återigen...sonen alltså. Han är bara för rolig.

Vid middagsbordet idag så satt han o sjöng Bä Bä Vita Lamm (det var väl inte så god mat gissar jag) o när han klämt i med slutet "2 par strumpor åt lille-, lillebror" så frågade maken honom:

- Har du nån lillebror då? (Det har han ju inte...däremot så har han en lillasyster.)

- Jaaa.

- Jaså? Vad heter din lillebror då?

- Farbror Bert, heter han.

Som sagt...han blir sällan svarslös, junior.

...is youuuu.

Bildkälla

Jag är strängt upptagen o har egentligen inte tid att skriva.

Vad jag gör?

Ehhh....det här;

Hur smart är Din Högerfot?  

Det här är så kul att det kommer att sysselsätta Dina tankar ett tag. Jag
tror att Du kommer att försöka minst 50 gånger för att se om Du kan
överlista Din fot, men det kan Du inte!

1. Sitt ner, lyft Din högra fot ifrån golvet och cirkulera den medurs.

2. Nu, medan Du gör det, skriv siffran '6' i luften med Din högra hand. 

Din fot kommer att ändra riktning!

 Det var väl själva f*n....Det ska gå!!!

Note to self; var i fortsättningen restriktiv med att läsa mail från Frida. ;D

I 3 dagar har jag i stort sett bara varit innanför husets 4 väggar, då dottern har haft över 39 graders feber o varit allmänt hängig.

När dottern nu har tillfrisknat o jag äntligen har krupit ur mitt ide så möts jag av samma skitväder; grått, trist o jävligt som innan. Ska det här kallas vinter??

Vilken tur att jag börjar bli förkyld o förmodligen får kräla tillbaks under min lilla sten. 

Inget ont som inte har något gott med sig. Är det inte så dom brukar säga? Dom dära optimisterna...eller vad dom heter.